DN hade igår en artikel om skadliga terapiformer och intervjuade bland annat psykiatern Hans Bendz. Det är en bra och viktig artikel som påvisar behovet av att forskning och psykoterapi går hand i hand med varandra och att behandlaren har ett ansvar för att hålla sig uppdaterad vad gäller senaste forskningen och vilka effekter en psykoterapeutisk metod faktiskt kan resultera i, oavsett om det är positiva eller negativa effekter.

DNs artikel tar bland annat upp en terapiform för barn och ungdomar som heter attachmentterapi vars syfte är att ersätta en dysfunktionell anknytning med en mer trygg anknytning. En del av terapin kan inkludera att man tvingar barnet att titta behandlaren i ögonen, antingen via att man håller barnet eller att man rullar in barnet i tyger. Genom olika terapimetoder ska sedan barnet eller ungdomen genom frigörelse av vrede, frustration och förtvivlan nå katarsis (vilket innebär att man frigörs från bortträngda minnen, svåra upplevelser eller starka undertryckta känslor) och mer eller mindre återfödas på nytt. Denna metod finns såvitt jag vet inte i Sverige, men i USA har den bland annat orsakat dödsfall genom kvävning i samband med att man rullat in barn i mattor. Andra terapiformer, som DN, inte tar upp är terapiformer som syftar till att ta fram bortträngda minnen, vilket bland annat var den metod man använde i terapin med Thomas Quick.

Dessa typ av terapiform finns det naturligtvis inget vetenskapligt stöd för utan dessas existens vilar nästan alltid på behandlarens egna ”beprövade erfarenhet”. Det är dock en farlig väg att gå, med den typen av argument kan man understötta vad som helst, i princip kan man påstå att jorden är platt eller att olika typer av kryddor kan hela oss från psykisk ohälsa.

Från vissa behandlare kan man också höra argumentet att det inte är metoden som fungerar utan att alla terapiformer är lika bra. Det kallas inom psykologin för Drontens dom (även kallad Dodo-fågelns hypotes) och är ett ämne som ständigt är uppe till diskussion inom psykologiska kretsar. I en genomgång av ett antal jämförande studier mellan olika terapi som professor Lars-Göran Öst har gjort har dock följande visat sig:

KBT ger bättre effekt än andra terapier i direkt jämförande studier för följande besvär (n står för antal studier).

– Ångeststörningar (n = 26)
– Depression (n = 19)
– Ätstörningar (n = 15)
– Personlighetsstörningar (n = 11)

Det här visar två  saker. För det första, Drontens dom i själva verket är en myt. Det är inte så att alla terapier är lika bra, vissa terapiformer är helt enkelt bättre än andra och det är viktigt att lyfta fram. För det andra, den här kunskapen hade vi inte haft om det inte bedrivits omfattande forskning inom det psykoterapeutiska fältet.

Som legitimerad behandlare av psykisk ohälsa har du ett ansvar för att erbjuda dina klienter den absolut bästa möjliga vård. Det är naturligtvis inte alltid säkert att det behöver vara kognitiv beteendeterapi men utifrån forskningsläget så är det så i dagsläget för en rad psykiatriska diagnoser. Om vi inte utgår från forskningen och evidens för funktionella behandlingsmetoder så finns det en risk att mindre nogräknade terapeuter erbjuder psykologisk behandling som i bästa fall inte gör någon skillnad men i värsta fall, förvärras klientens mående och situation (som i fallet med attachmentterapi). Det tror jag inte någon vill ha.